Lite kul och lite allvar
Blev så glad i morse när jag kom upp och såg att M rymt upp i köket, annars brukar det vara det första jag gör på morgnarna. Nu sitter jag och Matilda och småmyser lite, hon gick in i drömmarnas land när hon låg och boppade. Såg så sött ut där hon låg och höll fast i mig och bara tittade rakt ut i ingenstans och glömde bort att boppa:)
Idag ska vi träffa min lillasyster för en koll av klänning och lite lunch där wedding-invitation-thingys (systers benämning) diskuteras:) Myselipys må jag säga!
Fick en fråga om vad som hände min förre man, i kommentarerna till utmaningen jag gjorde igår. Eftersom det kanske är fler som undrar men inte vill fråga lägger jag svaret här.
J var 26 år äldre än jag och vi var lyckligt gifta och hade nästan precis fått Cajsa när han fick en hjärtinfarkt. Dock så dog han inte av själva infarkten utan på grund av hjärnskadorna som syrebristen orsakade. Jag satt hos honom när han försvann den 28/7-00 vid sex-tiden på morgonen och det är det värsta jag upplevt. Utan mina föräldrar hade jag inte tagit mig igenom det, men det har helt klart satt sina spår i form av separationsångest och att jag går ner i depressioner utan medicin.
Idag mår vi dock bra och Cajsa har en "ny pappa" i min fd som jag träffade när hon var 20 månader. Så hon har pappa J i himlen och pappa K här på jorden. Men det har varit en rörig och lång väg att gå...
Blev lite förvirrat detta kanske men det är stora drag av det som hände...
En "lustig" sak är att jag och Micke träffades den 28/7-07... Ett tecken? Jag ser det så.
Go morron.
Oj...det måste ha varit riktigt tufft=(
Men nog allt var det nog ett tecken att du och din sambo träffades det datumet...så måste det ju vara.
Kramar
Oj...det måste ha varit en jobbig tid. Men som jag brukar säga. det som inte dödar, det stärker.
Att ni träffades på precis samma datum x antal år senare skulle nog också jag se som ett tecken.
Hoppas ni får en bra dag idag!
Kram
oj, usch vad jobbigt, förstår att det var väldigt tufft att gå igenom :(
stora kramar
Tufft att stå med en liten bebis när ens man dör...måste säga att jag tycker att du är jätte stark! Och jag tycker också att det verkar som ett tecken :)
Kramar
Detta inlägget skulle jag inte läst. Blev så illa berörd, igen, bara jag tänker på hur du hade det så mår jag dåligt och idag önskar jag att jag fanns där mer för dej, goa lillasyster! Vad som än hänt så vet jag att du älskar ditt liv nu och du kommer säkert släppa mer och mer av dom där sviterna du fick. Systerälskar dej:)
Tänkte passa på att tipsa om de 2 tävlingar jag har pågående i min blogg just nu, var gärna med - finfina priser i potten! kram
Det är alltid jobbigt när ens nära&kära slits ifrån en , skickar en kram till dig!!
Usch vad hemskt! , det är ju ens värsta mardröm att någon nära ska gå bort så där plötsligt!
Starkt av dig att klara dig igenom det med en liten bebis och allt!! Kramar
